Sjukhus
Idag intog jag ett äkta kinesiskt sjukhus. Alltså inte ett där jag gått på tidigare där det bara är västerlänningar och där det är lugnt o skönt och där man betalar enorma summor för bara några minuter.
Jag menar ett typiskt kinesiskt sjukhus där det kryllar av folk, kostar typ 30 kronor för ett möte med en läkare och där det första som mötte mig var både en doft och en syn av döende människor!
När första chocken lagt sig kom nästa. Åka hiss!
Hade jag inte gått på kryckor hade jag tagit trapporna. Folk trängs, kör armbågarna i sidan och vägrar visa någon som helst respekt. Jag förstår - det handlar om att överleva i ett land där det kryllar av folk. Men som svensk känns det ändå så otroligt obehagligt!
Vad jag ville var att få lite healing på min fot, så att jag kan skutta i de Gula Bergen nästa månad med Fia Hobbs, men det sa läkaren att jag inte skulle få. Istället skulle jag få en salva, som påskyndade läkningen. Ok.
Receptet på salvan skrevs ut. Ner till "apoteket". Över 2000 människor före i kön och klockan var inte mer än 10.00.
Tur Johan var med mig. Han gick fram och pratade med någon och sa sen att han fixat så att han kunde komma tillbaka imorgon och hämta medicinen åt mig.
Så hade han den där blicken som sa att det var skönt att vara västerlänning och där med lite VIP.
Tack, älskling!
Jag menar ett typiskt kinesiskt sjukhus där det kryllar av folk, kostar typ 30 kronor för ett möte med en läkare och där det första som mötte mig var både en doft och en syn av döende människor!
När första chocken lagt sig kom nästa. Åka hiss!
Hade jag inte gått på kryckor hade jag tagit trapporna. Folk trängs, kör armbågarna i sidan och vägrar visa någon som helst respekt. Jag förstår - det handlar om att överleva i ett land där det kryllar av folk. Men som svensk känns det ändå så otroligt obehagligt!
Vad jag ville var att få lite healing på min fot, så att jag kan skutta i de Gula Bergen nästa månad med Fia Hobbs, men det sa läkaren att jag inte skulle få. Istället skulle jag få en salva, som påskyndade läkningen. Ok.
Receptet på salvan skrevs ut. Ner till "apoteket". Över 2000 människor före i kön och klockan var inte mer än 10.00.
Tur Johan var med mig. Han gick fram och pratade med någon och sa sen att han fixat så att han kunde komma tillbaka imorgon och hämta medicinen åt mig.
Så hade han den där blicken som sa att det var skönt att vara västerlänning och där med lite VIP.
Tack, älskling!
Kommentarer
Postat av: Sara
VIP funkar alltid! Och champagne. ;-) Krya på dig och din fot, Mia!!! Skickar massor av god karma istället för din icke-healing idag. Puss!
Postat av: Den professionellt sjuke
Så har vi motsatsen här hemma. Ständigt kallad till olika vårdinstanser, där man omedelbart tas om hand.
Blir utfrågad, undersökt - dessa evinnerliga blodpr ov - och så kan man få man lite extra piller, därib land en del placebo, som bonus.
Därtill salvor, krämer, som de numera kallas; det känns som om man kletar på sig en efterrätt, Jätte kul och inget händer och förbättras, frånsett den inkrämade huden. Sverige, Sverige mosterland!
Trackback
