En svensk "lao wai" i Shanghai

Idag intog jag ett äkta kinesiskt sjukhus. Alltså inte ett där jag gått på tidigare där det bara är västerlänningar och där det är lugnt o skönt och där man betalar enorma summor för bara några minuter.
Jag menar ett typiskt kinesiskt sjukhus där det kryllar av folk, kostar typ 30 kronor för ett möte med en läkare och där det första som mötte mig var både en doft och en syn av döende människor!

När första chocken lagt sig kom nästa. Åka hiss!
Hade jag inte gått på kryckor hade jag tagit trapporna. Folk trängs, kör armbågarna i sidan och vägrar visa någon som helst respekt. Jag förstår - det handlar om att överleva i ett land där det kryllar av folk. Men som svensk känns det ändå så otroligt obehagligt!

Vad jag ville var att få lite healing på min fot, så att jag kan skutta i de Gula Bergen nästa månad med Fia Hobbs, men det sa läkaren att jag inte skulle få. Istället skulle jag få en salva, som påskyndade läkningen. Ok.

Receptet på salvan skrevs ut. Ner till "apoteket". Över 2000 människor före i kön och klockan var inte mer än 10.00.

Tur Johan var med mig. Han gick fram och pratade med någon och sa sen att han fixat så att han kunde komma tillbaka imorgon och hämta medicinen åt mig.
Så hade han den där blicken som sa att det var skönt att vara västerlänning och där med lite VIP.

Tack, älskling!

Fredrik har börjat spela tennis.


Hans tennistränare ser smått bedrövat ut.
Heja Fredrik! Huvudsaken är att du har kul!

Min man har en 40-årskris.


And I love it!!

Jag har hört att det inte går att kommentera här på bloggen längre. Är det så? Konstigt i så fall.
Då får jag ju ta och byta bloggadress.
Jag saknar er!

Min bror är i Shanghai och hälsar på för första gången. Det är fantastiskt. Jag skrattar så jag gråter varje dag.
Allt är underbart förutom att han är magsjuk (jag tror han reagerar på den annorlunda bakteriefloran) och jag har fått en spricka i foten, så jag går på kryckor.

Vi har ätit brunch på Marriott:



Och klappat fiskar i Yue Garden:


Just nu är Johan och Tomas och shoppar barnkläder och jag sitter här med min onda fot i vädret. Längtar till ikväll. Då ska vi gå ut och äta Shanghais bästa pekinganka. Om Tomas mage nu klarar av det...

Ikväll är det föräldramöte i Fredriks klass. Jag ser verkligen fram emot det.
Fredrik har en ny fröken och hon har infört en "class pledge". Den läser de högt varje morgon. Som vi i Sverige ältade "Fader vår" en gång i tiden.


I pledge to be kind, careful and follow directions.
I pledge to be responsible, honest and respectful.
I will show respect with my face, voice and words.
I will pay attention when the teacher is talking.
I will ask for support when I need it.
I will remember that fair does not mean equal. It means giving each child what he or she needs.
I choose to behave because it is the correct thing to do.
I realize that nobody is perfect and we all make mistakes.
I pledge to fill my own ARFF and be my best!

Enligt Fredrik, så följer alla barnen dessa regler. Jag frågade vad konsekvensen blev om man inte följde reglerna. Han förstod inte vad jag menade. Vaddå inte följa reglerna? Det är klart att alla följer dem.

Så enkelt det kan vara.

Till och med i Shanghai kan man ligga och sola och bada i pool.
Nu är det dock bara en i den här familjen, som har haft glädjen att nyttja detta och det är Fredrik. Hans bästa kompis är medlem i en klubb som har utomhuspool. Lyxigt!



Jag njöt av de fem minuter jag var där och såg vad som eventuellt, någon gång, även skulle kunna bli vår vardag.
Åh, jag vill ha ALLT!