En svensk "lao wai" i Shanghai

Jodå, jag kollapsade i en hysterisk gråtattack igår morse. Jag stod och stekte pannkakor och så bara brast det. All psykisk press och stress, som jag har känt den senaste tiden bubblade upp till ytan. 
Jag grät och grät.
Det var skönt att få gråta av sig. Både min kärlek och min son kom och kramade om mig.

Jag är trött på att bli stoppad på gatan, för att folk vill hälsa och tala om för mig hur jag ska ta hand om Sötis, trött på att folk harklar sig, trött på surkärringar, trött på att personalen på Carrefour nyser över grönsakerna, trött på ayi, trött på att vara rädd för döden varje gång jag tar en taxi, trött på att se spyor på gatan varje dag, trött på att det luktar illa på väldigt många ställen, trött på att folk tränger sig, trött på män i skinnkeps, trött på Hello Kitty, trött på att vara trött på och trött på mycket mer...

Idag är en ny dag och jag är färdig med mitt offer-beteende och redo för förändringar.
Kina - nu börjar vi om från början. Vi gör om och vi gör rätt! Ok?