Mina grannar
Jag har världens bästa grannar! Jag har även grannar, som inte är världens bästa, men dem umgås jag inte med.
De bästa och jag har varit på Runmarö. Grannen Lotta driver krogen där.
Vi åkte ut mitt på dagen, så att vi skulle hinna bada lite också.
Lena stod med en öl och beundrade oss:
Sen blev det middag! Mums! På Runmarö Krog vet de hur god mat ska tillagas. De vet även vad underhållning är! Denna kväll var det två av Povel Ramels barn, som sjöng hans gamla låtar. Vi skrattade så vi tjöt! Jag grät även i ren nostalgi!
Efteråt köpte jag en samlingsskiva och fick den signerad. Ja, jag vet - jag älskar de där signeringarna!
Några i vårt gäng hade valt att stanna kvar och sova över. Smart val! Jag hade verkligen ingen lust att åka hem då sista båten gick, men.. ja,ja.
Vi hade dock rätt kul på hemvägen också. Mycket fnitter. Här väntar vi på bussen.
Då vi är goda grannar hade vi en eftersittning hos Lena. Hon serverade oss varm choklad. Gott! Ok då, en liten slurk cognac hade hon nog i.
Väl hemma ville Fredrik genast lyssna på de två låtar, som hade fått honom att vika sig av skratt. Sagt o gjort!
Här är han japanen i "The Sukijaki Syndrome":
Och sen pappan i "Far, jag kan inte få upp min kokosnöt". Hårbandet ska föreställa faderns mustasch.
Povel Ramel - vilket geni!
Tack till Lotta och Mikael, som håller sin pappas låtar levande. Med bravur!
Kärlek.
De bästa och jag har varit på Runmarö. Grannen Lotta driver krogen där.
Vi åkte ut mitt på dagen, så att vi skulle hinna bada lite också.
Lena stod med en öl och beundrade oss:
Sen blev det middag! Mums! På Runmarö Krog vet de hur god mat ska tillagas. De vet även vad underhållning är! Denna kväll var det två av Povel Ramels barn, som sjöng hans gamla låtar. Vi skrattade så vi tjöt! Jag grät även i ren nostalgi!
Efteråt köpte jag en samlingsskiva och fick den signerad. Ja, jag vet - jag älskar de där signeringarna!
Några i vårt gäng hade valt att stanna kvar och sova över. Smart val! Jag hade verkligen ingen lust att åka hem då sista båten gick, men.. ja,ja.
Vi hade dock rätt kul på hemvägen också. Mycket fnitter. Här väntar vi på bussen.
Då vi är goda grannar hade vi en eftersittning hos Lena. Hon serverade oss varm choklad. Gott! Ok då, en liten slurk cognac hade hon nog i.
Väl hemma ville Fredrik genast lyssna på de två låtar, som hade fått honom att vika sig av skratt. Sagt o gjort!
Här är han japanen i "The Sukijaki Syndrome":
Och sen pappan i "Far, jag kan inte få upp min kokosnöt". Hårbandet ska föreställa faderns mustasch.
Povel Ramel - vilket geni!
Tack till Lotta och Mikael, som håller sin pappas låtar levande. Med bravur!
Kärlek.
Kommentarer
Trackback
